Jag pratar så sällan om dig Pierre. Det händer nån gång, när jag gör nåt som jag har fått ifrån dig, "snygg tjej" som vi alla säger nu, när jag är på en plats vi har varit på tillsammans, helt enkelt när det är nåt som förknippas med dig. Jag önskar att alla mina kompisar kände dig, att dom kunde dela mina minnen med mig, för för mig finns du i så mycket. I nästan allt jag gör, i mitt tänkande och min syn på livet. På nåt sätt hittade jag mig själv som person när jag träffade dig, jag hittade ett sätt jag kunde vara på utan att det var konstigt. Framför allt trodde jag att du skulle finnas för mig föralltid. Jag måste helt enkelt skriva av mig, för det tomrummet du lämnade gör så ont. Jag trodde aldrig nåt skulle kunna göra såhär ont såhär länge, det är en slags panikkänsla som bara växer inuti, det går helt enkelt inte att sätta ord på. Jag vet bara inte hur jag ska bete mig, hur jag ska kunna acceptera att du valt att inte fortsätta med oss. Du kommer alltid vara så levande, varje gång jag åker ljustabussen kommer tankarna fram, varje gång jag hör en speciell låt eller då jag sitter ensam och bara tänker. Hur ska man nånsin kunna glömma ditt skratt och dina jävulskt hårda slag? Jag lider med dom som missade dig. Dom som inte fick lära känna dig på djupet, som fick se vilken ärlig och fin människa du var. Jag saknar dig, mer än du anar. Och det är svårt för andra att lyssna och förstå.

Filmkunskapen imorse var slapp. Vi såg introt på både star wars och terminator 3, det ägde. Nu sitter jag på engelskan, jag och Carro hittar snygga discoklipp på youtube. Men nu är vi inne på Baccara! Det var inte igår.

Jag står inför ett dilemma också, haha dilemman. Nog surrat, spanska sen, Carro har brytit av min nyckel i fel skåp så jag kommer inte kunna öppna mitt.