ska jag tillägna pao, Maria Pauline Franscesca Madsen. Kvinnan myten legenden. Ralle, Raul, Pullan, Paul, Raulish, Paosan, Ralle fetballe,  kalla henne vad du vill...

Pao är född och uppväxt i kovland. Redan som liten var hon annorlunda, inte alls lika söt som alla andra barn. Vid femårs-åldern flyttade Pao in i det röda missfärgade huset mitt emot vårat, och en lååång och evig vänskap hade bara börjat....

 Första gången jag såg Pao satt jag på det grå elskåpet utanför vårat hus, jag granskade nog henne från topp till tå och kom förmodligen tillslut fram till att hon dög som kompis.

Paos och min vänskap har egentligen sett likadan ut alla år, jag säger elaka saker om människor och Pao dör av skratt. Det är så bra att hon uppskattar det, för ingen annan gör det. Eller så har vi hjälpts åt att tillsammans vara dumma med människor, det kanske låter hemskt men riktigt så farligt är det inte.

Kommer ihåg då jag och Pao var mindre då hon ofta skyllde på att hon saknade mamma då hon inte ville vara med mig, eller då vi hade fått timon&pumba som godsedjur och hoppade på dom och kastade dom i lerpölar, badade dom och matade dom. En gång gjorde jag och Pao en linbana, Pao hade tagit idén från våra storasystrar Ida och Isabelle, och självklart skulle vi göra samma sak. Vi var inte alls lika bra på det som dom, och när vi tillslut fått upp den långa tråden mellan våra hus kom kovlandsbussen och körde sönder den. Alla långa vintrar som jag och Pao åkt pulka, då jag tvingat henne att åka baklänges eller sitta i samma tefat som mig, då vi olyckligt åkt in i nåt träd och jag fått skuldkänslor och Pao börjat gråta. Det är en sak hon alltid har varit bra på, gråta. Eller, iallfall då hon varit med mig. Första gången jag skulle försöka lära henne cykla valde jag elin löfblad-backen och Pao bromsade med frambromsen och slirade på rullgruset. Hon skrapade upp knät, och efter det ville hon aldrig cykla igen.. tror inte hon skulle göra det nu heller. Minns även då Pao och jag föstörde en dyna på utomhusmöbeln och spridde skumgummi över hela tomten, eller då vi hittade kojan bakom huset som johan buhlen hade byggt, där vi bland annat hittade en husnyckel. Alla gånger vi varit dumma med Albin, kissat i vattenpistoler för att sedan spruta på honom, tagit leksaker, grävt ner hans kläder, kissat på hans kanin (inte meningen), lurat han att ta i "skatter", varit med honom bara för att få glass och annat. De gånger vi gått till kiosken i utklädningskläderna som fanns på våran vind, alla vårar som vi vårstädat min lekstuga, sommrarna då vi gjort saft och bärmos av allt som funnits i trädgården. På julaftonskvällarna då vi sprungit över till varandra för att se vad den andra hade fått, alla gånger hon rymt hemifrån med  lite godis och Rise som enda packning.

Pao och jag har gått tillsammans i skolan hela lågstadiet, då vi varje morgon gick tillsammans till skolan, gjorde egna vägar och döpte dom till olika saker. På bergsåker hamnade vi i olika klasser och umgicks inte så mycket längre. Då min familj sedan splittrades och flyttade in till stan blev det nästan så att vi inte sågs alls.

Gymnasiet blev paos och min vändpunkt tror jag, och oavsett om vi inte setts på ett tag, är det ändå som om vi aldrig varit ifrån varandra då vi tillslut träffats. Vi gör precis samma saker som förr, vi säger dumma saker, klär ut oss och barnslar oss, fnissar åt tråkiga saker, och självklart skrattar hon fortfarande då jag är dum med jobbiga människor. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Barndomsvänner är alltid barndomsvänner, dom försvinner ibland, för att sedan plötsligt dyka upp ett tag. Du är en sån Pao, en ful barndomsvän. jag älskar dig kines

precis haft en diskussion med pierre som inte riktigt är över... ibland förstår jag verkligen inte hur folk tänker, och pierre är inte direkt bra på förklara... eller så tänker inte han heller. jag blir så bekymmrad då jag tänker på hur samhället är idag, kanske låter som att jag försöker vara vuxen men jag förstår verkligen inte det. och vart kommer allt sluta? när kommer folk inse att man måste göra nåt åt alla problem som finns?  det enda jag ser nu är en brant backe utför... orkar inte tänka heller, blir bara trött och tung i lillhuvudet mitt.. tänk vad allt skulle vara bra om alla tänkte som jaaag! haha not, men ändå. bättre iallfall

nu sitter jag på skolan och söker om öroninflammation. ska redovisa om det på svenskan nästa vecka, kuul. carro ska redovisa om herpes och det ska bli spännande, hon har hittat några saftiga bilder. snart har vi lunch, det är grön skolkorv.

imorrn vid lunch ska jag och gabbi dra oss till västermalm på minnesstund för det som hände i helgen... kommer nog vara många blandade känslor, och efter det slutar vi för vi har ingen historia, skönt.