Inatt kom jag hem från Norge. Jag har haft en mysig helg med Ida, Oskar, mamma och Roger. Framförallt skönt att träffa Ida.

Imorse åkte jag och Carro till Ljusta. Oj vad längesedan vi var där.. Allt var sig likt, förutom att du inte var där. Det märktes. Tomrummet du har lämnat kommer aldrig någonsin kunna fyllas, och det svider så jävla mycket. Otroligt vad folk från hela sundsvall, Sverige har ställt upp, så snart kommer du äntligen hem iallfall. Sen finns det vissa idioter som inte borde öppna käften, er blir man så besviken på.. Var tyst istället och respektera familj och vänner.

Gamil står alltid med famnen öppen, oavsett hur han själv mår. Fint. Jag tänker så mycket på er, och du Pierre, du är i mitt huvud hela tiden. Det finns bara hopplöshet, för ingenting i denna värld kommer få dig tillbaka. Och jag känner att jag inte orkar det. Du har alltid varit den starka, den som har klarat sig oavsett. Du tänkte aldrig på dig själv, du var perfekt, som man skulle vilja vara själv. Nu orkar jag inte skriva mer, skriver mer sen..

ÄLSKAR DIG