lagom

inte snygg, men inte ful heller. kortare än dom flesta, men längre än många. brunett, brunögd, lagomtjock- som ett antal andra. har mamma, en pappa, två systrar. skiljda föräldrar. går i skolan, sköter sig bra. är inte bättre eller sämre, bara lagom. kommer sent nån gång ibland, lämnar in läxor i tid, fuskar på endel prov. äter frukost, lunch, middag, som de flesta gör. har många vänner, men bara några få äkta. tänker mycket, grubblar över onödiga saker. saknar gamla tider, ser fram emot nya.

vad gör mig till mig egentligen? alla är vi så lika varandra.

- - -

ikväll har jag varit ute och gått igen, rensat tankarna lite. gick bort mot skönsmon, strosat runt och kikat in i andras hem. jag saknar verkligen kovland och vårat hus, det är det bästa som nånsin hänt mig... ibland vill man bara tillbaka framför braskaminen med en filt, titta på snön som faller utanför och fundera på hur mycket det kommer falla under natten. jag vill kunna springa över till pao och titta på film och ligga bredvid henne i sängen och snacka skit. jag vill gå upp på vinden och sitta i fönstret och titta på alla som går ute på gatan, jag vill se gösta som aldrig dör gå förbi med sin rullator. jag vill bygga snökojor med ida, jag vill gå ut till hönsen, jag vill vara med olle, jag vill gå till kiosken i pyjamas, jag vill bygga kojor i matrummet, jag vill stöpa ljus med mamma i köket, jag vill sitta på toalettgolvet och lägga pussel, jag vill vårstäda min lekstuga med pao som vi gjorde varenda år.

jag vill vara i kovland.

längtar efter mitt hem, är just nu vilse i väntan på att få komma hem igen... kliva in i våran hall och känna värmen, höra mamma göra mat i köket medans pappa gör upp en brasa.

varför längtar man så mycket? varför vill man ha det man aldrig kommer få tillbaka? man inser aldrig vad man har förän man förlorar det, och det är så sant.. jag drömmer om det varje natt, drar med fingrarna över varenda möbel. drar in dofter och lägger allt på minnet. det är också sant, hur mycket jag än saknar, kommer jag aldrig aldrig glömma och sluta minnas.

på hösten kryper alla känslor på, alla negativa dystra.. det är precis som att de väntar till den mörka årstiden innan de dyker upp, precis som att göra allt så mycket värre. jag känner mig alltid ensam på hösten, väldigt ensam. jag känner mig utelämnad och övergiven, precis som att jag inte finns till.

 sitter med bärbara i sängen med tuva nu, henne älskar jag så otroligt mycket! det är precis som att hon alltid förstår när man mår dåligt, även fast hon inte pratar. hoppas hon inte dör av fetma eller diabetes bara, risken finns...

om jag blev din skulle regnet slå lättare mot min kind

om jag blev din skulle den lövtäckta marken inte bry mig

om jag blev din skulle vintern inte längre vara ovälkommen

om du blev min skulle jag vara allt